Insåg att det kommer ta sin lilla tid att skriva ner min förlossningsberättelse, för vill ju liksom inte glömma något! Så börjar med att skriva hur min första tid som mamma varit.
Nu har vi haft vår lille prinskorv hos oss i sex hela veckor och det är väl egentligen först för 1-2 veckor sedan som jag känner att jag fått in några vardagliga rutiner då jag lär känna Lilleman mer och mer. Även om det händer saker i hans utveckling hela tiden. Vi blev kvar på BB i en och en halv dag, men ville egentligen åka hem redan 12-14 timmar efter förlossningen. Jag trodde innan att jag skulle känna mig nervös för att åka hem om vi så stannat i två dagar. Men de sa på BB att det bara visade på att vi var redo att vi kände vi ville hem. Dock så var de tvungna att kolla att amningen kommit igång ordentligt samt att värdena för gulsot höll sig nere, därav blev vi kvar en dag längre. Vi hade sån tur att amningen fungerade från första sekund och han aldrig fick någon gulsot.
Jag kan inte påstå att jag är en av dem som älskade mitt barn från första sekund utan det tog någon vecka innan min kärlek för honom började växa fram och jag verkligen knöt an. Visst kände jag ansvar för honom och skulle inte låtit något hända honom, men jag dog inte för honom som jag gör nu. Åkte dessutom på den s.k Baby Bluesen som gjorde att jag grät för allt och ingenting och kände mig allmänt låg. Inte blev det bättre av mina ömmande bröstvårtor som gjorde att jag fick smått ångest inför varje amning (dvs ca varannan timme). Men efter dryga veckan började allt kännas bättre, blev gladare och det gjorde mindre och mindre ont att amma.
Vi har haft tur så Cooper sover bra på nätterna, han somnar i regel 22-23 och vaknar oftast runt 4-5 för första gången. Då han gått upp så bra i vikt tyckte inte BVC att jag behövde väcka honom för att amma. Vi var igår där för att väga och mäta honom och han mätte hela 57cm och vägde 5205gr (var 51cm och vägde 3718gr när han föddes)! Men sen vaknar han redan runt 7-8 tiden igen för en kortare amning. Vi sover sen oftast vidare och går upp vid 10-tiden.
På dagarna ammar vi ca varannan till var tredje timme, men han får äta så mycket han vill då jag tror det kan vara en av orsakerna till han sover så bra på natten. På eftermiddagen brukar vi lägga oss i sängen och liggamma, när han somnat passar jag på att sova lite middag. Beroende på hur pappa jobbar (vilket hittills varit mer eller mindre varje dag från morgon till kväll) så går vi ut 1-2 gånger med vår lilla vovve Louis. Jag har oftast gått ut med honom på morgonen medan Sebbe gosat med Cooper. Sen har jag försökt att ta mig ut på en långpromenad på förmiddagen då Cooper sovit i vagnen.
Det har faktiskt gått riktigt bra med Louis och Cooper, bortsett från första timmarna då Louis var alldeles för på och ville leka på tok för vilt med honom. Men man får så klart hela tiden hålla koll på honom då han trots allt är en hund. Men han visar inga tendenser till svartsjuka utan vill gärna vara nära honom och hålla koll.
Visst blir jag ofta rastlös och titt som tätt längtar tills han blir mer självständig så han inte är lika klistrad intill mig. Men så ser jag min vän Amaryllis kille som är född 3 april och inser att oj – tiden går så fort, och då passar jag på att njuta lite extra av nuet. Men det kommer bli fler fikor, rundor på stan och andra aktiviteter framöver. Har varit iväg en del och varje restaurangbesök, tur till stan mm får mig att känna mig mer säker och bekväm utanför hemmets skyddade väggar.
