Det har tagit längre tid än jag trodde det skulle ta att få till att skriva min förlossningsberättelse, men det är så livet med en bebis är. Man får ta de tillfällen som erbjuds så har skrivit på denna lite då och då, men nu är jag äntligen klar. Har säkert glömt något…
Jag trodde innan han kom att jag var lugn med att han skulle komma efter beräknat datum, men redan dagen INNAN BF så började jag känna efter om det var värkar jag kände. Jag hade en del förvärkar redan i vecka 30 typ. Men de var inte i närheten av vad komma skall. Jag googlade så klart massa hur värkar skulle kännas och hur man skulle veta att det verkligen var en värk man kände. Han var beräknad den 6 juli och tisdagen den 14 juli klockan 22:14 kom den första värken. Den var rätt mild men precis som alla skrev så visste jag att det var en värk. Jag ville inte säga något till Sebbe först, men klockan 00:05 ca så hade jag jag min fjärde värk så berättade då för honom att nu verkar det komma igång. Han fick eld i baken och började koka pasta för att ladda in för en förlossning. Sa då till honom att han kan nog ta det lugnt, det tar nog sin lilla tid innan det blir dags att åka in.
Hur lång tid det skulle ta innan han kom ut var inte ens jag beredd på. Hade läst flera som haft värkar i den s.k. latensfasen i flera dagar men trodde inte jag skulle vara en av dem. I mitt huvud var jag helt inställd på att det skulle ta ca 13-14 timmar från första värken. Värkarna kom igång den natten och höll i sig i 2-3 minuter men hade sedan uppehåll mellan en timme till 10 minuter, och man ska ju ha 3-4 värkar på en minut på 10 minuter när det är dags att åka in. Visst känns det som mensvärk, men ändå inte. Smärtan var hundra resor värre. Det gjorde sjukt ont i både svank och livmoder. Alvedon hjälpte inte och inga vetekuddar hade vi hemma (då Sebbe eldat upp den vi hade i micron nån månad innan). Sebbe micrade två blöta handdukar som vi sen lade i plastpåsar och örngott. De hjälpte till viss del, så se till att ha två vetekuddar hemma innan det är dags för er, en till svanken och en till magen. Spenderade långa stunder i duschen också, vid ett tillfälle satt jag tom på en stol och somnade till där inne. Jag försökte också tänka på andningen, vilket gjorde det lite lättare att ta värkarna, men när det gjorde som ondast var det svårt att andas lugnt.
På onsdagen den 15 juli vid 19-tiden stod jag inte ut längre. Hade då inte sovit sen 6 på morgonen dagen innan och mådde så illa av smärtan så hade bara fått i mig nyponsoppa och blåbärssoppa som jag kräktes upp för jag hade så ont. Vi ringde då till förlossningen för jag ville komma in för att få en sovdos, som jag läst man kunde få. Värkarna kom med ca 10 minuters mellanrum och höll i sig 2-3 minuter. Vi ville föda på Danderyds förlossning och hade förväntat mig att det även skulle bli så då min systers vän jobbar där och hon sagt bara någon dag innan att det var lugnt där. Men det var fullt, både där och på BB Stockholm. Så vi fick åka till BB Sophia, vilket vi innan inte ville till pga det som visats på Kalla Fakta och vi tänkte att det är bättre att föda på ett sjukhus om något skulle hända. Men nu i efterhand skulle jag inte vilja föda någon annanstans! Att åka bil med värkar är verkligen ingen hit. Tack och lov för sätesvärmaren och att färden bara var några minuter lång, ännu en orsak till jag är glad vi hamnade på BB Sophia. Jag stod utanför ingången och flåsade och grät av smärtan medan Sebbe parkerade bilen.
Det första jag möts av väl inne, förutom otroligt trevlig och go personal, är skrikande från ett rum varvat med ”nej, nej, nej”. Först började jag gråta för att sen skratta. Det var nog av lite panik. Jag får komma in på ett rum där ett CTG kopplas på och en undersökning görs för att kolla om jag öppnats något. Ett knappnålshuvud är jag öppen. Jag hade ändå hoppats på lite mer. Efter ca 30 min får jag åka hem med en sovdos (2 Alvedon, nån insomningstablett och någon annan som ska få värkarna att avta). Men någon sömn fick jag inte. Sebbe sov på soffan och jag gick mellan sängen och duschen med värkar som kommer var tionde minut och håller i sig 2-3 minuter. Klockan 7 på torsdag morgon får jag panik och väcker Sebbe skrikande att nu får han ringa in igen för nu står jag inte ut längre. Han vet inte vad han ska säga till förlossningen och frågar om det inte är bättre att jag ringer. Jag skriker till han att jag klarar inte prata i telefon. Så han ringer och vi får komma in. Jag är rädd att de ska skicka hem mig igen men jag är öppen 2 cm och får stanna som tur är.
Jag fick en sjukhusrock men den kändes bara stor och otymplig så jag fick ha på mig mitt linne och trosor som jag kom in i. Det var också det jag hade på mig resten av förlossningen. Jag skrevs in kl 7:34 och kl 10:15 fick jag en TENS apparat. Tyckte dock inte det hjälpte något vidare. På BB Sophia har alla förlossningsrum eget badkar så kl 11:31 fick jag hoppa i badet. Det var skönt att ligga där och värmen gjorde det lite lättare att ta värkarna. Jag fick saft i ett glas med sugrör som Sebbe ”matade” mig med. Fick även en ostsmörgås men det enda som var gott att äta på den var gurkan. Jag fick därför ett fat med gurka och lite salt på (är saltälskare).
Klockan 12:41 fick jag lustgas i badet. Första omgången fick jag lite panik av den då jag blev alldeles för borta så vi sänkte dosen. Men oj så skönt det var med den. När jag kunde fokusera på andas i den tänkte jag inte lika mycket på smärtan av värkarna. När barnmorskan höll dosan mot magen för att höra bebisens hjärtljud samtidigt som jag fick värkar lyssnade jag på dem och det gjorde det ännu lite lättare att genomlida smärtan, när jag tänkte på att snart får jag se vår lilla kille. Klockan 14:19 hade de personalbyte och vi fick två unga och jättegoa tjejer som tog över oss. Vi hade hela tiden en av dem inne hos oss på rummet vilket kändes tryggt och kan tänka mig extra skönt för Sebbe som inte riktigt visste vad han skulle göra.
Mitt vatten gick 14:50 och då såg man att Cooper bajsat i magen. Efter vattnet gick satte man en skalpelektrod på bebisens mage. Fick en liten dosa som fästes på låret. Den var lite i vägen när man skulle gå på toa men annars störde den mig inte. Värkarna började tillta ännu mer i styrka så kände att jag ville ha en ryggmärgsbedövning. Från att jag sa att jag ville ha den tog det 4 minuter innan narkosläkaren kom för att sätta den (ännu en anledning till att föda på BB Sophia, då det generellt går fortare där då de inte har en akutmottagningen som kräver läkarens närvaro). Klockan 16:01 får jag EDAn (ryggbedövningen) och efter det kändes knappt värkarna alls, de kändes men gjorde inte ont. Sebbe somnade i stolen medan jag låg och pratade med undersköterskan om lite allt möjligt.
Under hela dagen hade jag långa värkar om 2-3 minuter med 10 minuters mellanrum. De reagerade på att mina värkar var så långa men sa att de gör då mycket nytta och jag har långa pauser att vila mig när de kommer så långt mellan. Jag öppnades inte speciellt mycket men helt plötsligt vid 19-tiden var jag öppen 7 cm. Jag blev själv chockad för trodde inte han skulle komma samma dag, om ens dagen efter. Efter det satte man värkstimulerande dropp, men det var problem med maskinerna (man testade två) så under tiden de höll på med det satte mitt värkarbete igång ordentligt.
Strax innan 21 var jag helt plötsligt helt öppen och jag fick panik och började gråta. Det var som om det var först då jag förstod att jag faktiskt skulle föda barn. I samma veva kommer två nya som ska ta över, och Josefin som var vår BM sa att nu lämnar hon över oss i deras händer. Sen känns det som allt går extremt fort och jag läggs på sidan i sängen men ombeds att gå ner till förlossningsstolen. Vi har gått genom olika förlossningsställningar tidigare på dagen, och då jag känner att jag inte kan ta mig ner från britsen då jag dels har sånt tryck nedåt och det känns som han är på väg ut och dels pga att det känns för högt för att jag ska klara mig ner, så frågar jag om jag inte kan få stå på knä med magen mot sängryggen. Det går bra. Jag hittar något som jag kan greppa baktill på sängen och släpper stackars Sebastians hand som jag klämt ihjäl tidigare. Lustgasen känns som min enda vän så frågar flera gånger att visst får jag behålla den hela vägen och ni stänger väl inte av den? De försäkrar mig att den kommer finnas vid min sida med gas hela vägen.
Efter ett tag orkar jag inte mer och säger nu ger jag upp. Den nya BM säger: Du vet väl vad det betyder? Ja, svarar jag, att nu är det inte långt kvar. Under krystvärkarna skriker jag rakt ut som ett djur i masken och ber om ursäkt men tillägger att det är så förbannat skönt att skrika. Och det var det verkligen. BM ber mig att försöka andas snabbt och hålla han inne för att jag ska få töjas så jag inte spricker men tänker, vette tusan hur mycket mer jag orkar så jag tar i för kung och fosterland för att trycka ut honom. Efter 25 minuter och kanske fyra krystvärkar kommer han ut. Jag är helt slut så hänger kvar över sängryggen och förstår inte riktigt vad som hänt. Jag vänder mig om efter nån minut och det är dags för att krysta ut moderkakan. Tar i från tårna och den flyger ut på första försöket med ett splash rakt i armarna på BM.
Jag får sen Cooper till mitt bröst och vi blir lämnade ensamma ett tag. Jag är helt tom och tittar på honom men förstår typ ingenting. När de kommer tillbaka får jag testa att amma och han tar ett bra grepp från första början och sen var amningen igång. Det kändes väldigt skönt. Jag sätts i en rullstol och rullas de få meter som är till vårt rum. Rummet var mysigt, utsikt mot grönt område, dubbelsäng med snk och höjbar rygg och en stor toalett med dusch. Istället för de klassiska plastlådorna får vi ett babynest som Cooper får sova i mellan oss. Han sov rätt mycket första natten men vaknade då och då och amningen gick som den skulle.
På fredag morgon känner både jag och Sebastian väldigt rastlösa och frågar när vi får åka hem. Jag säger även; är det oansvarigt av oss men får till svar att det bara visar på att vi är redo. Men de vill ändå vi stannar till nästa förmiddag så de kan se att amningen går som den ska och de kan kolla han värden för gulsot och så. Vi lånar en barnvagn och tar en promenad till Valhallagrillen där vi äter lunch. Men känner på vägen tillbaka att det var nog liiite långt att gå bara några timmar efter förlossningen.
På lördag morgon kommer en läkare och gör en kontroll och man kollar värdena för gulsot och då allt ser bra ut får vi åka hem. De var även förvånade att vi inte ringt på dem någonting under tiden vi var där och sa att det måste vara tecken på att vi är redo att klara oss på egen hand. Så efter 1,5 dygn åker vi den korta vägen hem.
Det kändes helt galet när vi kom hem med Cooper i babyskyddet men vi var så redo på vårt nya äventyr som föräldrar. Berättar vid senare tillfälle hur första dagarna var och hur det gick att introducera vår vovve Louis för bebben.
